SkoFobi

De fanns i hundratals kanske tusentals och det var hyllmeter efter hyllmeter av fotbeklädnad - skor heter det visst! Ett tag kändes det som att alla boxarna med skor skulle falla ner över mig och jag befarade att läder och tåhättor långsamt skulle kväva mig till döds!

Skor är ett onödigt ont och inget för mig. Jag går fantastiskt bra UTAN att behöva kränga på mig en extra fotsula och det har jag gjort fullständigt klart för mina föräldrar då de vid tidigare tillfällen försökt sätta på mig skor.
Härmodagen ansåg farsan att det var dax att förse sin son med nya skor och eftersom han är medveten om mitt ogillande till alla typer av affärer (bortsett från dem som erbjuder något ätbart) så tog han med det tunga artilleriet - farmor och farfar.

Jag brukar uppföra mig inför både mormor/morfar & farmor/farfar så farsan trodde nog att han gjorde ett smart drag - men ack vad han bedrog sig:

VILL JAG INTE SÅ VILL JAG INTE!

Farsan påstår att jag fått min envishet från morsan och det må vara hänt men vad skall han göra åt det? Skor är inte min grej - fatta det! Farmor har en ängels tålamod och även om jag kunde hålla med om att sandalerna inte var anskrämliga på något sätt, kanske till och med lite coola - så är det en sak att lämna kvar dem i butiken, och låta något annat litet barn som uppskattar dem bättre få köpa dem, än att själv bära med dem hem och till på köpet betala för eländet!!! Morsans svaghet för skor har hon fått i arv från mormor. Båda lever med parollen att det finns alltid plats och behov av ytterligare ett par.

Sorry to say - men jag tror att jag fått en annan genuppsättning och får jag välja så går jag hellre barfota fram i livet!