Moderna Museet

När vi lämnade hemmet idag hoppades jag på lite repris från gårdagen och då menar jag INTE en upprepning av shoppingrundan. Att dras omkring i butik efter butik och famla runt i en djungel av jeanshögar och klädgalgar gör ingen bäbis glad - det är varmt, trångt, hög musik och en morsa som har ögonen på annat än dig.

Med upprepning menar jag snarare den trevliga bussturen och att umgås med mormor.

Det blev INGET av detta idag kan jag informera om men dagens aktivitet bjöd på annat skoj istället må du tro:

Morsan och jag mötte upp Sofie och hennes lille Erik på stan. Ytterligare en sådan där kille som är lika gammal som jag - dvs. född samma år - men som jag ändå är äldre än (3 månader sisådär). Målet för dagens utflykt var en orangefärgad byggnad som visade sig innehålla nästan ingenting. Rummen var nästan tomma bortsett från det som hängde på väggarna. Ingenstans att sitta, ingenstans att sova!!! Vem kan bo sådär tänkte jag för mig själv? Morsan försökte förklara för mig att detta var ett museum och där bor man inte - man kommer, som vi, och besöker och tittar...
... och lyssnar! Märkliga saker morsan satte mot mina öron. Någon talade till mig men hur jag än vred och vände på mig så var det ingen där?

"Tavlorna talade inte till mig" - kan man säga så? Lite för avancerad konst för en liten kille tror jag. Däremot skrattade jag gott åt en målad get som stod placerad mitt på golvet i ett rum och som hade trätt på sig ett gummidäck! Vilken konstig sak att göra va?

När jag satt där och betraktade geten fick jag farsans "djurlätessång" på hjärnan och trallade:

"-Vad säger geten?
- Bääääääääää..."

Äsch, sången fattar Ni nog inte men morsan och farsan vet exakt vad jag menar och skrattar säkert gott med mig.

Som med all annan aktivitet så blir man hungrig av att gå på museum och vi avrundade besöket i caféet. Gott!

Erik och jag har väl båda två lite svårt att få fram vad vi tycker och tänker men jag känner redan nu en viss kemi oss emellan och vem vet - kanske att vi blir bundisar längre fram? Jag gillar en sak med Erik iallafall - han har ett häftigt namn! Hihihi

På vägen hem höll jag på att slockna i vagnen - så trött var jag efter dagens upplevelse men morsan stötte på en gammal skolkamrat på vägen över övergångsstället utanför Hansa och nog för att morsan kan snacka och ta tid på sig men hallå - vi blev stående där jääääääääääättelänge och telefonnummer skulle bytas och jag vet inte allt.

När vi sedan äntligen kom iväg och jag började tro att den där utlovade, goda, varma vällingen snart skulle serveras mig så tog morsan god tid på sig att komma hem och hela tiden berättade hon hur skoj det var att springa på Annika Andersson, som numera heter Larsson, och hon återgav halva deras samtal - som jag nyss tagit del av. Hade jag kunnat så hade jag sagt till morsan att istället för att ödsla krafter på att berätta något för mig som jag redan visste kunde hon sluta flåsa och istället lägga energin på att öka farten så att vi kom hem någon gång.

När jag till slut låg där i sängen med min välling var jag lite mer ödmjuk och jag såg på morsan att hon var jätteglad. Slår vad om att det inte dröjer många dagar innan hon ringer Annika. Hon verkade trevlig och först blev jag glad när hon berättade att hon oxå hade en liten kille hemma - en Jacob. Desto mindre entusiastisk blev jag när hon sa att han var 2 1/2 år. Det innebär att han är äldre än vad jag är... han kan saker som jag inte kan, han har säkert fler leksaker än vad jag har... honom vill jag inte träffa. Eller kanske - han kan lära mig något nytt och kanske att jag kan få låna hans grejer???

"Morsan, skall du inte ringa den där Annika snart?"