Äntligen hemma!

För Er som inte hänger med är det ju så att morsan har varit iväg en vecka och förlustat sig helt på egen hand!

För Er som inte känner min morsa kanske Ni tror att hon är totalt känslokall och saknar familjekänsla och inte längre älskar oss - vi som blev lämnade kvar hemma!

För Er som känner min morsa - Ni vet att min morsa säkert har lidit helvetes kval där borta på Atlantön, långt, långt borta från sina båda grabbar. Hon har avskytt varje minut av sin vistelse och räknat dagarna tills hon skulle vara hemma med oss igen!

Jasså inte? Vaaaaaaaaaaaaa? När hon kom hem sent inatt var det precis vad hon sa och hennes ånger och skuldkänslor var påtagligt äkta...
Men hallå där? Är det inte morsan jag skymtar i bakre raden och med ett stort smil på läpparna? Så mycket för hennes sömnlösa nätter och oro som hon påstod sig haft hela veckan!

Verkar vara fest på gång! Kanske att morsan bara försökte hålla god min eftersom hon inte är den otacksamma typen? Kanske att morsan hade den där saknadångesten bara på natten när hon kunde gömma sig i mörkret, kanske att hon sparade den tills dess och fick genomlida all ensamhet helt på egen hand? Stackars min morsa - jag hade iallfall massa älsklingar runtomkring mig - farsan och mormor och farmor och morfar och farfar och gammelmormor och Plutten... Stackars min mamma som inte hade någon att dela allt jobbigt med!

Nämen! Vad är detta? Tights? Showgirls? Söta flickor - jammi!

Oavsett vad som har hänt så är jag glad att jag nu har morsan hemma och morsan verkar inte ha tagit skada av sin "jobbiga" resa.

Glada vänner har hon fått också och vilken tur att Marie, Maria, Anna och Petra bor så nära för då kanske jag oxå kan få möjlighet att träffa dem någon gång och då skall jag minsann få klarhet i hur det egentligen var med morsans hemlängtan!