Man har ju blivit lite mer mobil som man säger och även om jag varken kan krypa eller gå ännu (vänta bara - snart där) så har jag mina egna sätt att förflytta mig och ändra position - och det går undan må du tro.
Vad händå då?
Morsan lämnade mig för ett ögonblick ensam i soffan. "Ögonblick" säger hon men jag tyckte själv att det kändes som en evighet och jag hann röra mig lite både åt ena och andra hållet och lite fram och lite tillbaka och sedan - DUNS!
"Soffan var inte större än så", minns jag att jag tänkte när jag kände luft under vingarna och störtdök i rasande fart ner mot det hårda parkettgolvet. Vilken tur att jag samlade mig och gjorde en snygg frivolt precis innan landning för att ta mark med mage istället för bakhuvud. Lite röd i pannan - annars inga skador att hålla mamma ansvarig för. Snacka om att hon drog en lättande suck när hon undersökt mig både en och två gånger och försäkrat sig om att jag mådde bra.
I telefonsamtalet med farsan lite senare återgav morsan vad som hänt och pappa sa bara:
"Vilken tur att det var du och inte jag som gjorde det!"
Farsan är cool han!
Har Ni sett mina söta fossingar! Jag övar varje dag att stå på dem...
Och snart kan jag SJÄLV! Morsan, låt mig vara...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar