Men häromdagen kändes INGENTING bra längre och jag protesterade högt och ljudligt när mamma och pappa skulle placera mig i min, tills nu, flitigt använda babysitter.
Föräldrarna mina har sina teorier om vad som hänt: jag är för stor för den, tyget är halt och jag kasar ner för djupt när jag sitter i upprätt läge.
Mina föräldrar vill bara väl men de fattar inte - och ändå är det så enkelt och UPPENBART:- jag vill inte ligga/sitta fast i en stol
Jag vill kunna röra mig fritt och träna på att rulla runt och åla mig framåt - detta funkar dåligt i en babysitter - hajar ni?
Farmor och farfar fick nys om att jag inte kom så bra överens med min "sitter" längre och de drog sig då till minnes hur det var för min farsa när han var liten.
Min pappa var ett snällt och lugnt barn som inte gjorde mycket (något!) väsen av sig och satt mest och tittade och betraktade - SATT i - ja just det - en babysitter.
Snälla och omtänksamma som mina farföräldrar är så hittade de en nästan identisk sittstol som min farsa haft då det begav sig och den fick jag i present häromdagen och gissa om jag tyckte att det var skoj och roligt att gunga, gunga. Bra mycket bättre studs i denna stolen än min gamla.
Är jag frälst? Kommer jag att godta min nya "sitter"? Jojomen - jag kommer att gilla att gunga lite från och till MEN tro inte att jag har gett upp min drift att kråla runt och träna mina rörelsefärdigheter - jag vill upp, upp, upp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar