Erik funderar!

Föräldrarna beklagar sig allt som oftast över att dagarna på jobbet är sååååååå långa!

Jag kan till viss del hålla med dem men den ömkliga och beklagliga tonen de använder när de beskriver sina dagar går mest i moll och där är vi icke överens.

Mina "arbetsdagar" är minsann oxå långa numera. Lämning på dagis klockan 8 och inte förrän klockan 5 på eftermiddagen blir man hämtad men klagar jag över detta faktum?

Nä! Visst är dagarna långa men det är väl bara av godo. Tänk så mycket man hinner med, tänk så mycket man hinner uppleva och tänk så mycket man lär sig!
Dagarna mina är fulla av aktiviteter och massor av nya intryck och hur kan man ha mage att beklaga detta? Jag har dessutom full service i form av käk och intresserade och engagerade "chefer". Förutom dessa fördelar finns det gott om jämnåriga att umgås eller tetas med och varje dag känns som en lång lekstund som jag önskar aldrig tog slut!

Vad är det Ni vuxna saknar på Era arbetsplatser? Är det för mycket allvar och för lite lek kanske? Då tycker jag synd om Er.

Vill Ni kan jag höra efter om det finns platser kvar på "Sälen" eller någon annan avdelning på mitt dagis? Hur svårt kan det vara?

Kanske att man kan öppna "vuxendagis" så att Ni som tycker det är så jobbigt att jobba får lite kul sysselsättning under dagarna!!!

Matrutiner!

Halva eftermiddagen idag spenderades utomhus och på lekplatsen!


Tittut! Även om jag kunnat stanna kvar även andra halvan av eftermiddagen hade jag inte en chans mot pappa som måste hem för att landa i soffan framför tv:n när favoritlaget spelade match.

Vilken tur att mamma är mindre laddad och engagerad vid sportevenemang så att man får något vettigt gjort - som att laga mat till exempel!

Ju mer man rör på sig, ju hungrigare blir man sägs det men jag vet inte om jag håller med. Jag har då inte märkt någon skillnad. Hungrig är jag nästan aldrig! Va - aldrig hungrig kanske du nu frågar dig?

Så här är det:

Jag måste såklart ha mat som alla andra för att fungera och när du ser min stabila kroppshydda förstår du att det inte går någon nöd på mig. Vad jag menar med att jag aldrig är hungrig är att jag aldrig får de där "topparna och dalarna"! Jag försöker att hålla ett jämnt intag istället för att slå ut det på ett fåtal gånger under dagen, jag menar käkandet. Bättre att käka lite hela tiden än att späka sig mellan måltiderna och sedan bli helt utslagen när kroppen blir överraskad av allt för stora och intensiva intag.

Nu kommer säkert många av er att protestera och tandläkare kommer högljutt att invända - småätande är farligt!

Äsch - jag är skitduktig med tandborsten och det är för en kort tid. Har förstått att andra regler gäller på dagis... -"Erik, vad är det du lägger utanför tallriken? Smakade inte potatisen bra, frågade mamma undrande?"

Hallå!

Är det någon som förstår varför jag hanterar potatisen som jag gör så borde det väl vara morsan. Mamma är ingen konstig människa men hon har, om du frågar pappa, en del egenheter för sig.

Det skall vara på mammas sätt och oftast har hon ingen egentlig förklaring till varför, det bara är så. Mamma kan köpa nytt bröd bara för att komma åt skalkarna, mamma gillar leverpastej och skinka på samma smörgås, såsen måste serveras vid sidan om, bästa delen på broccolin är själva stjälken - listan skulle kunnas göras hur lång som helst!

Jag skapar härmed mina EGNA små egenheter! Gulligt va?

Rubriken idag är "Matrutiner" och det hänger ihop med min dagisinskolning som jag är mitt uppe i nu. Dagis är jättekul och fröknarna har ett enormt tålamod och orkar vara snälla hela tiden även om vi barn inte alltid är så lätta att ha och göra med.

Alla har vi med våra egna rutiner hemifrån och nu skall vi helt plötsligt samsas om en och samma rutin ALLIHOPA!

Jättesvårt och jättejobbigt är det!

Vid lunchdags är det som jobbigast. Jag brukar sova vid lunch och när jag skall sova så kräver min kropp välling för att komma till ro. Ungefär som att Ni vuxna behöver kaffe för att komma igång på morgonen - lika viktigt är det för mig att få välling för att komma till ro inför vilandet!

På dagis bjuds det inte på någon välling utan man förväntas käka det som bjuds. Om det inte är gott? Svårt att säga eftersom jag totalvägrat! Jag kan inte släppa att det inte serveras välling. Varför skall jag visa samarbetsvillighet och käka deras mat när jag inte får som jag vill? Bättre då att inte käka alls.

Kanske att fröknarna till slut blir oroliga och ger med sig vart det lider? Vet inte, men provar man inte så får man inget svar och jag kan nog hålla ut ett par dagar till. Än så länge är det bara halva dagar på dagis och jag vet att farsan ger mig vad jag vill när jag väl kommer hem så jag överlever!

Såhär i valtider skulle jag kunna tipsa lokalpolitikerna om hur de skall ragga kommande väljare:

"MER VÄLLING ÅT BARNEN I FÖRSKOLAN"

HIF-besök!

Snacka om att jag blev förvånad när mamma kom hem från jobbet idag. Normalt sett brukar det enda "sällskap" hon har när hon kliver över tröskeln in i huset vara kassar med matinnehåll eller kanske ännu troligare - shoppingkasse med kläder.

Döm om min förvåning när hon idag hade Anette i släptåg! Nu var det ett tag sedan vi sågs - Anette och jag - men det var ett kärt återseende om än att jag var lite blyg till att börja med. Fattas bara - lite ofint av mina föräldrar att inte förvarna mig. Där stod man i hallen okammad och med brödsmulor i mungiporna. Mina föräldrar borde veta bättre! De vet vilket förhållande jag har till det andra könet och hur viktigt det är för mig att få visa mig från min bästa sida. De hade iallafall kunnat ge mig en chans att få fräscha till mig lite innan snyggeAnette kom hit!!!

Föräldrar!!! Det var mycket fotbollssnack (till pappas jubel) vid fikabordet men nu är Anette en social och engagerad person som såklart tog sig tid för mig oxå!

Jag vill inte tro att min rara vän har några fula avsikter men pappa tror nog att Anette har lite baktankar när hon ihärdigt visar mig intresse.

Anette är inte desperat - hon har andra kompisar och framför allt kompisar i sin egen ålder - men hon är en brinnande HIF-själ och tydligen är de icke att lita på enligt min kära fader som själv är en IFK Göteborgare ut i fingertopparna.

Pappa tror att Anette försöker påverka mig och utnyttja min ungdom och naivitet att hålla på röd/blått när jag växer upp!

Hon tror att hon lyckats och jag håller god min men ärligt talat Anette - det skall mer till än lite lek och kramar för att köpa mig till supporter!

Dessutom tror jag nog att farsan min kommer att ge dig en match!

Men oavsett vem jag håller på i framtiden är du välkommen tillbaka hem till oss precis när du vill min goa vän! (Och morsan nickar instämmande!!!)

Kräftskiva!

Det var fest och partaj på Bärnstensvägen igår!

KRÄFTSKIVA stod på programmet och kräftor stod på menyn. Vilken tur att morsan hade fixat till annat för oss som anser att de där röda djuren med klor inte är någon höjdarmat.

MYCKET JOBB för LITE MAT om du vill ha min åsikt! Det är roligt med fest och tack vare böner till högre makter om uppehållsväder kunde vi duka långbord ute på altanen!

Sofia som kom klädd för inomhusfest (kort kjol) var glad ändå och såg minsann inte ut att frysa!

Farfar är ensam hemma den här veckan medan farmor och faster lyxar till det med semester söderut. Trist för honom att sitta själv en lördagskväll - så jag bjöd in honom att umgås med oss istället, bra va?

Måste ge en eloge till föräldrarnas gästval. Det var många barn och det var MÅNGA tjejer! Har nämnt det förut men det tål att upprepas:

- det är schysst att vara yngst och kille i ett gäng av tjejer för då är man bara sööööööööööt och hjälplös och är i centrum mest hela tiden. Här hjälper Filippa mig att resa mig upp efter en liten kullerbytta ner från sandlådan.

Fler fester, det gillar jag!

Pappa i tårar

Pappas fotbollspropaganda börjar ge effekt. (Äntligen, enligt pappa). Jag brukar plocka upp bollar med båda händerna och pappa har oroligt börjat undra om jag "bara" är en handbolls- eller volleybollspelare, men idag gav jag honom lugnande besked: det är kul att använda fötterna också. Pappa blev alldeles till sig av glädje när jag knuffade bollen framför fötterna. Han studsade upp och ner några gånger, torkade bort glädjetårarna och for in som ett jehu i huset för att hämta videokameran. Håll till godo:

Inskolning fortgår...

Tjenixen hallå alla goa vänner!

Känner mig skön och harmonisk idag - känner mig sprudlande glad och som vanligt har jag kroppen full av energi. Vet inte om det har med våra nya rutiner att göra men jag håller det inte för osannolikt att inskolningen på dagiset kan ha ett visst inflytande på mitt välmående. Det är något visst att vistas med andra barn hela dagarna, det är liksom lite mer givande och utvecklande att impa och glänsa på jämnåriga - man får en helt annan känsla av tillfredsställelse. Jag vill jämföra det med att tävla i rätt åldersgrupp då du utövar t ex. boxning. Skulle du ge dig upp i ringen mot en 10-åring och du endast fyllt 5 själv så kan varenda kotte räkna ut att matchen skulle varit ganska avgjord innan domaren ens hunnit blåsa för start!

Nu när jag belyst frågan kanske någon smart filur tänker att det är väl viktigare när man boxas att man tävlar i samma VIKTKLASS?

Jasså, tycker du det? Det får stå för dig! Vadå viktklass? Sin ålder kan man inte göra något åt MEN hur många kilo du lägger på dig och hur go mat du får hemmavid - det är faktiskt en faktor du själv kan påverka och det skall du kunna få kredit för på ett eller annat vis tycker jag!

På dagis får jag valuta för min vikt må du tro. Vissa av barnen är så späda och sköra att de inte vågar säga emot mig när jag bestämmer vem som skall ha vilken leksak och detta upplägg passar mig ypperligt. Viktklass - pyttsan!
Mamma har bara fått höra via mig och pappa hur jag har det på mitt nya tillhåll - dagiset "Sälen". För att få en egen uppfattning om hur mina dagar ser ut tog mamma ledigt från jobbet och följde med oss idag. Wow - BÅDE mamma och pappa, vilken lyx tänkte jag...

Synd bara att det var en "testdag" idag. Dvs. föräldrarna skulle bara vara med en kort stund för att sedan säga hejdå och lämna oss barn ensamma med varandra och lärarinnorna. Så mycket för stort föräldrarstöd hann jag tänka innan dörren smällde igen bakom sista morsan som lämnade lokalen.

Många av barnen blev ledsna och en och annan tår föll på något vekt barns kind men Erik höll god min och passade på att ensam nyttja rutschkanan medans de andra suktade efter päronen sina! Det visade sig senare att föräldrarna faktiskt var kvar i samma hus - de hade hittat rätt på personalrummet och hade fikat för glatta livet. Well, well, har aldrig gillat kaffe något vidare så då gjorde det inte så mycket att vi var kvar - vi hade faktiskt ganska skoj och det bjöds på lite häftig musik och sagostund så någon nöd på mig det förekom aldrig!

Hemma har jag full koll på vad allt finns i köket och varför skulle det vara annorlunda på dagis? Enligt min fröken Susanna så kommer vi att spendera lite tid i köket ibland för att baka och då skulle det vara fräckt att visa att man har koll på var saker och ting finns. Dessutom kan man styra upp stöket så att det går undan och kakorna blir klara snabbt!

Det man inte vet mår man inte dåligt av, eller hur? Lite Eriksagg på köksprylarna - "pinka in reviret" som farsan säger - känns kanske inte nödvändigt men om man kan och får tillfälle, so why not?

Gillar dagis mer och mer för varje dag! Undra vilken dag vi skall baka? Undra hur många kakor man får ta. Är det så på dagis att om man är riktigt glupsk så får man mer eller är det sådan där löjlig millimeterrättvisa som råder - måste ta reda på!

Hojhoj!

Dagen D!

Idag är dagen D!

D som i Dagis.

Ännu en milstolpe har passerats och jag får fråga mina föräldrar vad nästa milstolpe är, för den här dagis-milstolpen har varit såpass stor att allt annat bortom denna har försvunnit i mörkret.
Dessutom har dett rått en viss begreppsförvirring. Ibland har mina föräldrar talat om dagis och ibland om förskola. När jag till slut hade förstått att det officiellt heter "förskola", men att det ofta benämns "dagis", fick jag reda på att jag inte bara skulle gå på "förskola" utan en kulturförskola!

Jajamensan, fint skall det tydligen vara. Nu vet inte jag vad en kulturförskola innebär och när jag tittade på pappa med en frågande min såg jag att han bara skakade på huvudet och förstod då att jag inte skulle kunna få någon hjälp av honom. Det enda jag vet om kultur är att det verkar vara ett roligt ord: KUL och TUR. Så det blir nog bra. Hoppas att det har någonting att göra med roliga lekkamrater, massor av leksaker och god mat. I fortsättningen skriver jag dock dagis eftersom det är det kortaste och enklaste ordet.


Nåväl, vi skulle inte vara på dagis förrän 10.00 så jag och pappa hade mycket tid på morgonen att förbereda oss. Det gällde ju att ha rätt kläder så att jag skulle se lagom tuff ut (för de andra killarna), men samtidigt stilig och söt (för tjejerna och fröknarna). Här sitter jag i bilen precis innan vi skall gå in till dagis. Visst ser jag föräntansfull ut?

Dagiset som jag skall gå på heter Tolvåkers förskola och jag tillhör en avdelningen som heter Sälen. Det låter som en bra startpunkt för vasalopp och dagis sa pappa. Mamma verkade dock fatta lika mycket som jag, d.v.s. ingenting.

Avdelningen Sälen håller till i en barrack (förlåt: paviljong skall det vara) som ligger intill huvudbyggnaden. Det verkade först lite skumt att gå in i en sidobyggnad, men jag han knappt få av mig sandalerna förrän jag snubblade på en rutschkana, och därmed var saken klar: jag gillar dagis, jag gillar Sälen och jag gillar paviljongen.
Vi är tydligen 11 stycken småttingar som tillhör Sälen och 10 av oss skall börja nu i augusti. Förutom jag var det Lisa, Molly, Lucas och Dennis som också började idag. Initialt umgicks vi inte speciellt mycket, utan det gällde ju att undersöka leksakerna och markera revir genom bit- och salivmärken. Efter ett tag började vi dock närma oss varandra lite grand, men det fanns så mycket roliga leksaker att det var svårt att släppa dem. Efter bara 1 timme var det slut! "Va, skall vi redan hem, vi har ju precis kommit? sa jag till pappa" Han lovade dock dyrt och heligt att vi skulle komma tillbaka imorgon och stanna en längre stund än idag. OK, låt gå för det.

Grillkväll mitt i Skåne!

Vilken fredagkväll! Fest med god mat och smarrig dessert må du tro!

Tack snälla Helena och Johan för ypperligt värd- & värdinneuppträdande!

Inte bara vi hade fått inbjudan till denna fredagstillställning utan invitationen hade tydligen nått hela "gamla" gänget som nu var samlat med undantag från ett par bortfall men det var tillräckligt ändå för gud vad barn vi var - vilket stim, vilken action, vilket underbart kaos vi upprätthöll vi småttingar när vi tog över stora delar av partajet - me like!
Det enda negativa var att jag var yngst och det är inte så himla fräckt alltid. Kollade in de större barnen med avund i blick och längtar redan tills jag kan göra allt roligt de gör!

När de andra tröttnade på att gunga vågade jag mig fram - men återigen blev jag varse det faktum att jag fortfarande bara är en tvärhand hög och inte är kapabel till vad de stora grabbarna kan.

Som jag tidigare berättat är Simon en schysst grabb och han lät mig vara med och spela fotboll - men han var inte så schysst mot mig att han lät mig vinna närkamperna - suck!

Vänta Ni bara killar - jag skall tuffa till mig nu när jag börjar dagis och snart har jag nog barskat till mig så pass att Ni inte kommer att ha en chans när det vankas lek och tävlingar!

Pappa säger att jag är en WINNER och en winner är väl bäst, inte sant?

Med tjejer blir det lite mer lugnare lekar och jag spenderade en del tid med min tjej Mi (ja, vi kanske inte kilar stadigt eller så men jag gillar henne skarpt...)!

Ville impa såklart och vad funkar väl bättre på tjejer än att visa hur duktig jag är med hink och spade?

Farsan fick hjälpa mig lite med att bygga sandslott och det gjorde han, om än motvilligt - han hade nog hellre joinat grabbarna och druckit bärs eller vad det nu var som bjöds!

Det är alltså både GOTT och ROLIGT med fest och även om gårdagens partajande är över nu så dröjer det inte lång tid tills vi rockar loss igen - på lördag vankas det kräftskiva på Bärnstensvägen 21 - det du!

Ett ärrat barn!

Mamma och pappa har dille på försäkringar:

*skulle huset brinna ner så byggs det upp igen
*om vi skulle köra sönder bilarna så fixar reparatören till dem så att de blir som nya
*vi kan bete oss ganska oförsiktigt för vi betalar extra varje månad för något som heter drulleförsäkring
*och blir vi sjuka får vi förtur hos fabror doktorn!
Jag är ett aktivt barn och har många järn i elden. Inte alltid ser jag var jag sätter fötterna vilket ofta slutar med att jag druttar omkull. Studera bilden ovan och iaktta det röda märket vid vänstra öronfäste - resultatet av närkontakt med dörrkarm!
Ni kan ana en röd prick på min högra ögonlock - sviterna efter vilda lekar med pappa!

Samma prick syns tydligare på ovan bild och där kan Ni oxå studera skadan av dags datum - kolla vid hårfästet i pannan - en svullen area som går från en blodröd till svagt blå nyans - uppkom efter häftigt rutchkaneåk på lekplatsen!

Det är inte så att jag är mer "obalanserad" än andra i min ålder. Jag försvarar alla mina ärr med att jag kanske är mer IVRIG och ORÄDD än genomsnittet.

Det kostar alltså att vara nyfiken och otålig. Inte bara i form av höga premier för att försäkra mig från topp till tå - det kostar mig personligen i form av smärta och kroppsliga men.

Bekommer mig dock inte nämnvärt eftersom jag har hört ärr och tatueringar är givna attribut för stora, coola och tuffa killar. Eftersom tatureringar är no, no för mig (är inte 18 ännu men även om jag hade uppnått myndig ålder så vet jag att mina föräldrar aldrig hade accepterat kroppsmålningar) så då får jag nöja mig med hårt förvärvda ärr istället.

Tjejer gillar stora, coola & tuffa killar har jag hört och vem vill väl inte vara poppis hos dem?

16 månader

2010-08-09!

Betyder ovan datum något speciellt för dig måntro?

För somliga kanske dagen idag bara är en helt vanlig måndag i början av augusti. För de av Er som börjat jobba idag kanske dagen mest har inslag av vånda eftersom semestern är slut och sommarkänslorna börjar avta?

För mig är dagen speciell - av två anledningar:

1/ Det är min dopdag idag. Nu menar jag inte att jag årligen drar iväg till kyrkan och bestämmer tid med prällen för att få vatten på huvudet - vad jag menar är att jag blev döpt just den här dagen och i år är det exakt ett år sedan jag hängde där vid dopfunten och plaskade. Kanske inget man firar tycker du - men Ni som känner mig vet att jag tar alla tillfällen i akt att sätta guld på tillvaron och sin dopdag är väl ett gott argument till att snylta till sig lite extra dessert eller annat gott!

2/ Jag fyller 16 månader idag! Som jag berättat tidigare kommer jag att fira månadsfödelsedagar så långt det bara går - av samma anledning som i punkt 1!

Det börjar dra ihop sig! Vi har en deadline!

Pappa tycker att han gått hemma länge nog och plikten (jobbet) kallar. Om 2 veckor är det slut på sena kvällar för pappa och middagssömn tillsammans med mig kommer att vara ett minne blott!

Även om jag känner mig som en stor kille (16 månader är en aktningsvärd ålder) så litar inte föräldrarna på att jag skulle klara mig hemma själv. Som vanligt är vi alltså inte helt överens. Normalt sett när vi har meningsskiljaktigheter så brukar vi kompromissa till min fördel men den här gången gick jag bet. Istället för att hålla ställningarna hemma när mamma och pappa är på jobbet kommer jag att lämnas bort. Hm. Först tyckte jag att tanken var skrämmande men jag har förstått att jag inte har något val och då är det väl bäst att se positivt på saken. Det trodde Ni inte om mig va? Att jag kan ändra ståndpunkt och faktiskt vända på mitt egna resonemang.

Min första negativa reaktion var nog ett resultat av okunskap. Nu när jag vet vart jag kommer att tillbringa dagarna har jag tänkt om och ju mer jag funderat på det desto ivrigare har jag blivit - till att börja förskola tillsammmans med en massa andra barn.

"Snälla mamma, kan vi inte tidigarelägga min inskolning? Jag kan gå nu på studs, jag tar på mig min ryggsäck och väntar på dig nere på trappavsatsen?" "Mamma, pappa - När kommer Ni? Jag är klar att gå!"

"Äntligen, kan vi gå nu, jag vill iväg och lära känna alla fröknar och barnen nuuuuuuuuuuuuu?"

Hur mycket jag än tjatade så var jag en vecka för tidig. Nåja, jag kan väl hålla mig en vecka till och pressa ur så mycket jag kan av farsans välvilja innan det är dax för oss att gå skilda vägar varje morgon!

Grattis till Erik på hans dop- & födelsedag!

Ha en bra dag alla mina rara vänner - nu skall jag se om jag kan få morsan till att tina lite bullar för att fira ordentligt!

Saftkalas!

När mamma fyllde år för en tid sedan fick hon, som sig bör, presenter. Ett av paketen innehöll en assistent och mamma blev jätteglad. Jag blev mest konfundersam eftersom jag inte riktigt hade klart för mig vad en assistent var för något? En assistent? Är det inte en yrkestitel? Hade vi fått hemhjälp möjligen? När mamma berättade för mig vad det var blev det lite klarare för mig - det var inte en fysisk person vi skaffat utan en maskin som bakar bullar och annat gott. En robot kan man väl säga som gör det hårda jobbet i köket när det är bak på gång.

Vilken bra present minns jag att jag tänkte!

Idag var det så dax att prova den för första gången och nog kunde den baka alltid. Det blev så många kanelbullar att de inte fick plats i frysen. Vilken tur tänkte jag! Då får vi käka desto fler! Mums!

För att vi inte skulle få magknip av för många bullar bjöd vi in våra trevliga grannar familjen Gladh på saftkalas och de var inte sena att tacka ja och helt plötsligt var huset fullt av gäster.
Förutom bullar blev det kramar idag. Mi är ett år äldre än vad jag är men hon hade inget emot att leka och kela med mig - när bullar var uppätna såklart! Även om jag oxå gillar kramisar så tar man det godaste först - kakfatet!

Simon är en stor kille men han är en snäll kille och han tog sig tid och leka med oss småttingar!

De vuxna satt mest och samtalade - guuuuuuuuuud, vad tradigt!

Vad är detta för spillevink? Har vi Tarzan på besök?

Nämen, det var ju Primus som visade sina klätterkunskaper i ett av våra fruktträd. Jag blev lite taggad att följa efter men nådde inte riktigt upp och hur mycket jag än tjatade på päronen (föräldrarna alltså) fick jag inte tillåtelse att följa efter... Orättvist! Men vänta bara - jag noterade vissa knep Primus tog till för att ta sig upp och växer jag bara några centimeter till så dröjer det inte länge innan jag når upp själv.

Magnus - barnens pappa - är en kunnig man och han ville visa pappa hur man tog sig an vissa elektronikarbeten utan att kalla in experthjälp!

Pappa såg frågande ut! Med tanke på hans min hoppas jag han tar in en hantverkare när det är dags nästa gång att mixtra med elektriciteten - annars kan det nog gå illa och med stor risk för kortslutning både här och där!

Stafettbana

Varken pappa eller jag kände oss direkt husliga idag och därför lämnade vi hushållsarbetet kvar hemma! Vi är båda väl medvetna om att varken dammråttor eller disktravar kommer att försvinna av sig själv men väntar vi bara tills mamma kommer hem så vet vi att hon tar hand om allt plus lite till.

Mamma är lite märklig! Hon säger att hon tycker det är trist och otacksamt att gå och plocka efter oss men ändå gör hon det? Vi ber henne snällt att låta bli men ändå kommer hon jagande med dammvippa och torkduk. Hon påstår att hon inte orkar se det!!! Vi fattar ingenting??? Det är väl mer ansträngande att hela tiden plocka och städa upp än att spara det lite på hög. Bättre att vänta -tycker både jag och farsan - tills det börjar bli mer påtagligt, jag menar, när det börjar bli svårt att ta sig från rum till rum på grund av drivorna av leksaker och andra ting på golven. Vi har så mycket kläder i garderoberna, både jag och farsan, att vi gott kan nöja oss med STORtvätt sådär ett par gånger per år.

Detta argument, om något, borde bita på morsan! Tänk vilka ursäkter hon skulle kunna slänga fram varje gång hon utökar garderoben med än det ena och än det andra. Hon kan, i ärlighetens namn, skylla på mig och farsan och säga att eftersom vi har bestämt de nya tvättrutinerna är hon bara så illa tvungen att springa i butikerna varje vecka för att köpa nytt för att slippa gå skitig och barklädd till arbetet.
Nu halkade jag in på ett helt annat område än vad jag hade planerat att rapportera om idag men det är aldrig försent att göra en u-sväng och börja om igen!

Såhär var det idag. Vi ville ju hitta på något mer underhållande än städning idag och då valde vi att dra iväg med vagnen till en av Löddes alla lekplatser. Det är stimulerande med variation och idag hittade vi en verkligt strapatsrik lekplats som innebar att man vågade utmana sina rädslor lite grann.

Tydligen är jag lite skraj för svajiga underlag. Vadå mesig? Testa själv om du är så jäkla kaxig! Jag skall säga dig att först var jag på vippen att vända på en gång och dra vagnen till någon mindre farlig och barnvänlig lekplats men med en pappa som har stora förväntningar på sin son hade jag inte riktigt hjärta att erkänna hur skrajsen jag var så jag tog det stora steget ut på det vaggande nätet...

... höll ett stadigt grepp om handtagen...

...och kastade mig nästan över på andra sidan.

"Yes, jag klarade det - kolla farsan, jag klarade det alldeles själv!"

Efter den hemska gungbron kändes nästa utmaning som en barnlek!

"Hm, vad är detta?"

"Nä, farsan, stanna där du...."

"Ledsen farsan, för trångt, du kommer garanterat inte igenom!"

Hihihi - ÄNTLIGEN något som jag kan men som farsan inte grejar - hihihhi!

Sovdags....??

Ni som följer min blogg känner till att jag och mina kära föräldrar inte alltid vill samma sak, och ni vet också vem som oftast brukar få sin vilja fram. Och det är inte mina föräldrar...

Ett dagligt dilemma (för mina föräldrar) är att försöka räkna ut när det är dags för mig att sova. Ena stunden kanske jag gäspar till och gnuggar ögonen varpå föräldrarna snabbt byter blöja, sätter på mig pyjamas och värmer vällingen. Men nästa stund kanske jag beslutar mig för att dagen trots allt inte riktigt är över. Föräldrarna brukar inte bli helt nöjda, men är man ett litet charmtroll så tar det inte lång tid få dem att dra på smilbanden igen. Idag tog t.o.m. pappa fram videokameran för att föreviga ett sådant tillfälle.

Notera hur jag smyckat uteplatsen med lite tomma kuvert. Ett stiltips som säkert dyker upp hos Ernst eller Simon&Tomas, men glöm inte bort var ni såg det först!

Besök!

Mormor och morfar kom på besök idag. De ville ju träffa mig, se på det nya huset och träffa mina föräldrar, i nu nämnd ordning. De började med att bära in en säng i mitt rum. Jag fattade ingenting, och jag blev än mer konfunderad när mormor berättade att det var hennes säng. Jag är ju väluppfostrad och ville inte vara ofin och ifrågasätta hur mormor kunde få plats i den här sängen, men ni måste hålla med om att det verkar vara konstigt.
Det hela klarnade dock när jag förstod att mormor hade sovit i sängen när hon var i min ålder. Men när jag lyckats räta ut det frågetecknet dök det upp ett nytt i mitt huvud: varför skall mormors säng stå i mitt rum...? Kan det vara så att mina föräldrar har tänkt att jag skall börja sova i mitt rum på nätterna? Hallå! Varför har ingen frågat mig om vad jag vill? I ren protest kanske jag bara skall vägra? Fast det är ju klart, sängen ser ju ganska skön ut och den är ju klart mycket bättre än spjälsängen som pappa har monterat ned för gott. Hmmm, jag tror jag skall prova den lite grand och känna efter innan jag sätter mig på tvären.

Efter att vi burit in sängen blev det husesyn. Jag visade stolt upp vårt nya hus för mormor och morfar och de tyckte det var ett mycket fint hus som vi köpt. De nämnde någonting om att vi skulle byta hus, men jag tror inte att vi går med på det, för nu är jag trött på att flytta. Däremot kan ju mormor och morfar komma hit och leka med mig precis när de vill.

Morfar nämnde något om att han skulle komma och hjälpa till i trädgården men det kommer jag att sätta stopp för! Varför ödsla tid på att rensa i rabatterna när man kan stoja runt med mig? Låt föräldrarna fixa ogräset så underhåller jag gästerna!

Lek går före arbete och lite maskrosor till höger och vänster är bara charmigt, eller hur?

Traditionsenlig Kusinträff!

Allt man gör fler än en gång är en tradition! Man lär sig något nytt varje dag. Igår visste jag inte vad en tradition var för något! Visst är livet härligt?

Helgen har vi spenderat uppe i Blekinge och innan allt tog fart parkerade vi våra saker ute i mormor och morfars sommarstuga på Trummenäs.

I bilfärden som följde - på väg till Sibbamåla gamla skola - berättades det för mig att faktiskt debuterade på samma tillställning förra sommaren. Endast 11 veckor gammal blev jag introducerad för hela tjocka släkten och nu var det alltså dax igen - dax för den STORA kusinträffen!

11 veckor gammal! Jag hoppas inte att de tror att jag skall känna igen någon, ännu mindre minnas någras namn!!! Äsch, får väl spela med och nicka igenkännande till höger och vänster så är det nog ingen som tar illa upp över att jag inte kommer ihåg dem.

Om du frågar mig så tycker jag att det mer och mer börjar likna en nästkusinträff! Bara sedan förra året har det tydligen tillkommit ytterligare 2 nästkusiner och dessutom framgick det att till nästa år är det minst en ny på väg! Halleluleja vad det produceras kusinbarn i denna stora familj!

Här har Ni mitt support-team. Observera att det bara är tjejer! De gillade mig skarp alla fyra - speciellt Emma, längst till vänster, som skulle på mig i ett för att pussas och kramas!

För att hålla tjejernas intresse för mig på topp måste man prestera har jag förstått och vad passar väl bättre än att impa med "bollar i hål" och visa sin precisionsförmåga?

"Ha, lätt som en plätt, klappa händerna nu tjejer!" Mat måste man ha och det blev grillat för hela slanten, korv och kött och massor av goda tillbehör! Mums!

Det där fotbollsmålet på andra sidan muren vill jag komma åt - snälla morfar, hjälp mig att komma över?

Mormor blev lite fnissig av vinet - fniss, fniss!

Jag sa väl att det var en gammal skola vi befann oss i? Vad är väl en gammal skola utan aula och stor scen. Vilken grej! Jag gillade att stå där uppe på podiet och höra massornas applåder och glädjerop - farsan oxå tydligen, eller så var det pappa de skrattade åt. Äsch, skit samma! Jag fick dock lite mersmak för detta att stå inför publik!

Sorry farsan - jag kanske får överge dina fotbollsdrömmar mot mer teatraliska intentioner!

Soligt väder var annars utmärkt för utomhusaktiviteter och det blev både fotboll, gungor, tipspromenad mm.

Mamma fick hålla hårt i mig ibland när jag blev för ivrig!

Mammas kusin Camilla och moster Marie var oxå fnissiga efter att slurpat röd dricka ur glasen. Jag själv drack gult vatten som smakade apelsin och det var supergott - nästan lika gott som kakorna och glassen som serverades till efterrätt!

Den här traditionen återkommer nästa år och jag ser redan fram emot nästa träff. Hoppas, hoppas att tjejerna fortfarande gillar mig då och vill pussa på mig för det tyckte jag var höjdpunkten på dagen!