Min känga till pappa igår om att jag ville ut och leka som de andra barnen satte nog sina spår för i halvlek mellan Danmark-Holland så blev det en jäkla fart på farsgubben och i ett huj var jacka och skor på och vi hade landat i vår närliggande och gröna park.
Stackars barn!
Lite lek blev det iallafall och den stora och grova trädstammen fungerade superbra att gömma sig bakom när vi körde "titt-ut-leken"!
Pappas tankar var dock någon annanstans och han var lite disträ och ouppmärksam och det var faktiskt lite hans fel att det hände (iallafall var det vad mamma tyckte när farsan senare skamset erkände vad som hänt):
Jag snubblade och slog munnen, näsan och pannan i skrovligt underlag och jag blödde, blödde, blödde!
Nu såg det nog värre ut än det var och jag blev nog mest rädd och därför skrek jag i högan sky. När jag tittade runt och såg alla barnen som tittade på mig där jag låg på marken i mitt eget blod så såg jag världens chans att impa lite.
Upp och hoppa, som farsan brukar säga, borsta av knäna lite coolt och sedan leka vidare... (och tvärtemot vad italienarna gör när de spelar fotboll om jag förstått rätt?). Snacka om att de andra barnen blev imponerade av min kyla!
När vi kom runt hörnet och pappa jagade hem till andra halvlek blev jag dock lite våt om kinderna och det kändes skönt att gråta en liten skvätt. Inte för att jag hade ont - jag är en cool kille - utan för att jag hört att det är bra att rensa såren med vätska och vem vill väl ha inflammerade ärr i ansiktet?
Fick lite jams av mamma när hon kom hem lite senare och det var lite plåster på såren - inte så nödvändigt att vara stark inför morsan, där är jag en liten mjukis - men det håller DU tyst om, inte sant?
Mammor är bäst på trösta!
SvaraRadera