Världen ur ett nytt perspektiv

Jag har nog nämnt i förbifarten vid tidigare tillfällen att jag har haft lite ovilja till att ligga på magen min. Mina föräldrar skrattar gott åt detta och säger att jag äter för mycket och att det är magen som är för stor för att det skall vara bekvämt.

Vilka föräldrar va? Är det lämpligt? Att håna ett litet barn som inte är nödbett då det vankas mat! Hade jag inte känt mina föräldrar så bra som jag gör så hade jag nog tagit lite illa vid mig men nu är det ju faktiskt så att jag råkar veta att mina föräldrar ÄLSKAR mig över allt annat och det inkluderar min kanske lite knubbiga mage.
Under semestern - nämnde jag att jag älskar semestern och att få ha både pappa och mamma hemma SAMTIDIGT? - så har mamma och pappa hejat på mig i mina försök att vända på mig och att hålla huvudet uppe.


Hur svårt kan det vara egentligen? Mamma och pappa vrider och vänder hej vilt på sina knoppar och det utan någon särdeles större ansträngning. Den enda gång jag sett att det nickar till det är på mamma, kvällstid i soffan när hon försöker hålla sig vaken framför en bra film. Hihi Idag verkar det som att jag fick till det ordentligt och hajade hur man skulle göra. Pappa flög ut i hallen och hämtade både kamera och videokamera för att föreviga detta ögonblick. Vadå? Det var väl inte så märkvärdigt. Jag har säkert kunnat hela tiden - det är först nu som jag blivit trött på att se UPP på allting, känner att jag är redo för nya utmaningar och vill vidga mina vyer. Inget som helst konstigt om du frågar mig.


Hade jag varit morsan och farsan så hade jag nog börjat bli lite orolig istället. Tänk när jag tröttnar på att alltid få allting serverat. Tänk när jag bestämmer mig för att GÅ (eller krypa för den delen) och hämta det själv. Har Ni inte sprungit innan så lär Ni springa benen av Er då - jag riktigt känner att det spritter i benen. Hihi Jag, ett busfrö? Näääääääääääää...