STORA applåder!

Erik har somnat in och mamma och pappa gör STORA vågen och applåderar HÖGT!

Varför denna "show" måste du undra? Är det möjligen så att mina föräldrar uppskattar mig som mest när jag befinner mig i drömmarnas land kanske du tänker? Uppskattar mina föräldrar sin egentid framför tid med sitt eget barn? Vad är det föräldrar Erik har fått måste du fråga dig själv och vad har han gjort för att förtjäna denna behandling?

Stopp! Dra nu inga förhastade slutsatser! Ring inte BRIS eller socialförvaltningen eller någon annan instans - det finns en logisk förklaring, jag lovar!

Jag skall ge Er lite uppdatering rörande min personliga utveckling senaste tiden och som kanske kan förklarar mina föräldrars egendomliga agerande:
Helt säkert är jag inte unik i mitt behov av bekräftelse. Det är ett mänskligt behov, tror jag, att sukta efter berömmelse och erkännande för det man gör bra! Jag är inte sämre jag och trots min ringa ålder (15 månader på fredag) har jag redan uppmärksammat och tagit till mig mina föräldrars gensvar på mina positiva framgångar.

Som i ett gemensamt språk har vi i överenskommelse funnit ett coolt sätt att kommunicera:

jag gör något utvecklande och visar min förmåga att ta till mig nya uppgifter och de responderar genom att klappa händerna - applådera!

Denna "orsak och verkan"-relation ger ett häftigt pirr i magen och jag eggas till max!

Jag vill minnas att detta nya sätt att kommunicera började med att jag lärde mig gå ner från sängen. Skapade ett alldeles egen metod att kravla mig ur bingen och mamma och pappa tyckte att det var så sött, så sött. Jag kröp baklänges ner till fotändan av sängen och sedan sänkte jag ner mig mot golvet. På så sätt hade jag också hela tiden ögonkontakt med mina föräldrar och kunde konstatera att de hade koll på vad jag gjorde. Väl på fötter började de en dag att applådera och pussa mig och sa att jag var så duktig så.

Därefter applicerade jag en liknande metod för hur jag tar mig ner från soffan och när jag fick samma positiva respons från mina föräldrar den här gången insåg jag att vi faktiskt hade hittat ett sätt att tala till varandra även om jag fortfarande har lite svårt att formulera mig i ord.

Nu får jag applåder när jag gör både det ena och det andra. Ibland förstår inte föräldrarna att det är applåder jag är ute efter - som när jag häller ut mjölk på golvet - så då får jag förklara för dem genom att applådera själv och även om det verkar vara lite ovilligt så får jag med dem till slut i en gemensam handklappning.

Idag var det dock lite omvänd ordning:

Jag var lite svårflirtad till att sova ikväll men även jag kan tröttas ut och till slut hade jag inte en chans mot en enveten mamma som drog vagnen varv efter varv i parken!

I ärlighetens namn så kanske det skulle vara jag som skulle applådera när de äntligen lyckades med konststycket att få en pigg liten kille att somna in för natten!