För det första börjar det närma sig slutet på fotbolls-VM. Pappa verkar redan få abstinens då det inte ens spelas en match om dagen längre, medan mamma tycker det är minst sagt skönt att få tillbaka sin sambo, TV och TV-program (i den ordningen).
Jag tycker också det skall bli skönt när saker och ting går tillbaka till det normala, men jag måste samtidigt säga att jag tycker det har varit roligt med fotbolls-VM, och jag har nog snappat upp ett och annat. Det är med offside och 4-2-3-1-uppställningar får jag nog bli lite äldre att förstå, men däremot finns det andra saker som jag studerat med intresse. Ibland har det hänt att spelare - vältränade vuxna män - får en liten knuff men slänger sig ändå och skriker som om varje ben i deras kroppar är brutna.
Ändå märkligare är att de ofta blir belönade med frisparkar och straffar. Hmmmmm, det där kanske jag skulle prova här hemma och se vilken belöning jag kan få, tänkte jag och omsatte snabbt mina tankar i handling. Jag vet inte om det berodde på att jag inte spelade tillräckligt mycket, eller om pappa var för rutinerad efter allt fotbollstittande, men han föll inte till föga, utan sa bara "upp och hoppa".
Det gick dock lite bättre med morsan, men när jag lyckades få extra mycket "jams" av mamma då jag överdrev min smärta, fick jag dåligt samvete. Det känns ju inte riktigt rätt att låtsas.... Hmmm, börjar jag redan få ett samvete!
Den andra saken jag vill berätta om är en händelse tidigare idag. Jag och pappa var som så ofta förr i sagoparken vid stadsbiblioteket här i Malmö. Det finns massvis med roliga gungor, klätterställningar, sandlådor, leksaker, men det är framför allt en sak som lockar mer än allt annat och det är rutschkanan.
Det finns bara en rutschkana i sagoparken och den är stor. Jag har bara sett stora barn som åker i den, och det är kanske därför som jag är så fascinerad av den. Det första trappsteget är alldeles för högt för mig så jag behöver hjälp från pappa bara för att komma upp på det första steget. Och de andra stegen är också lite kluriga för mig, vilket innebär att pappa måste hjälpa mig här också. Jag skulle säkerligen åka ner själv, men pappa låter mig inte göra det, och när han ändå är på toppen kan han väl lika väl åka ned tillsammans med mig, även om det är lite "skämmigt" då alla andra barn åker själva.
Hursomhelst, när vi åkt ned för rutchkanan och jag känt det där härliga kittlande pirret i magen vill jag givetvis åka mer. Men jag vill ogärna bäras upp av pappa igen och beslutar mig därför att klättra upp för själva rutschkanan. Detta var dock ändå svårare än det såg ut och när jag slant till på den hala rutchkanan slog jag ansiktet i kanten. Bu-hu.
Undrar ni nu hur jag skall knyta ihop de här två sakerna? Jo, när jag slog i ansiktet i rutchkanan gjorde det jätteont och jag började gråta och skrika. Vad gjorde pappa? Jo, han plockade upp mig och sa "se så, det kan väl inte varit så farligt" och då gjorde det ändå mer ont. Framför allt i näsan. Så jag skrek ändå högre, och då frös pappa till. När han såg min näsa förstod han att jag inte låtsades utan att min smärta var högst verklig, och då fick jag minsann massvis med jams.
Massa kramar och klappar och god pro viva-dryck när vi kom hem. Nu så här några timmar senare gör det inte ont längre, men jag får fortfarande jams av både mamma och pappa. Dessutom känns det ganska tufft att ha ett litet märke på näsan som visar på att jag är en tuff kille som inte räds svåra utmaningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar