Veckans genombrott

Mina föräldrar har undrat och väntat länge på det, och i den här veckan så har det äntligen hänt: min första tand börjar komma fram. Det är en tand i underkäken och det har inte gått att fånga på bild (trots att jag försökt gapa/skratta så mycket jag bara kan), men om man stoppar in ett finger i min mun och känner efter råder det ingen tvekan om att det är något som är lite mer hårt och skrovligt än tandköttet. Både mamma och pappa blev tokglada i förhoppningen att det skall innebära lugnare nätter och mer sömn framöver. Jag blev dock inte lika glad själv. Till skillnad på andra "genombrott" i min utveckling var det inte så mycket min förtjänst den här gången. Därför har jag svårt att dela mina föräldrars glädje och koncentrerar mig istället på nästa genombrott som skall bli mitt alldeles egna. Kanske lyckas jag få in knäna under kroppen och börjar krypa? Kanske säger jag "mamma"? Eller så blir det något helt annat? Det tåls att fundera på. Men det får bli ett senare problem, för nu känner jag att bli satt framför TV:n så att jag kan få titta på lite reklam och stoppa in fingret i munnen och känna på min första tand.