Min faster klagar ofta över att hon känner sig försummad och oälskad i min närvaro. Orsaken är att när jag är omgiven av många människor samtidigt tenderar jag ibland att söka mig till "mommo" (min beteckning på alla kvinnliga släktingar i rakt uppstigande led) eller "pappa". Varför glömmer jag bort "aster" i hanteringen?
Förklaringen är nog delvis att faster bara är här ibland, och sedan försvinner hon under långa perioder. Även om hon hittills alltid återkommit, gör det nog att jag ofta känner mig tryggare hos personer som jag vet alltid är fysiskt närvarande i min tillvaro, dvs aldrig längre än en glass bort...
När faster kom hem häromveckan uppvaktade hon mig med ett stort paket det första hon gjorde. När jag fick syn på paketet reagerade jag inte alls som faster hoppats/trott. Jag sprack inte upp i ett stort leende vid hennes åsyn, jag rusade inte emot henne med öppna armar och faktum är att jag inte ens tittade på henne. Min blick var i stället fastfrusen vid det stora paketet i hennes famn. Jag sträckte ut armen, pekade med ett bestämt finger rakt på paketet och sa med myndig stämma: "Öppna det!" Ord och inga visor med andra ord...!
Men faster, som i likhet med tjuren Ferdinands mamma är en klok kvinna, har läst att i min ålder (drygt 2 år) har man inte fullt ut utvecklat sin empatiska förmåga och kan således inte leva sig in i andras människors känslor. Tydligen är det i min ålder normalt att man främst är inriktad på omedelbar behovstillfredsställelse, och behoven är naturligtvis enbart de egna behoven...Faster hämtar tröst i detta faktum, och hoppas att min empatiska förmåga ska utvecklas i samma takt som resten av mig.
I väntan på att så ska ske fortsätter hon att skämma bort mig med presenter (alltid lika uppskattat) samt kramar (också lika uppskattat, även om min outvecklade empatiska förmåga inte alltid gör att jag visar det så tydligt...).
I väntan på att jag ska utveckla mer patemi (eller vad det nu hette) vill jag bara säga: FASTER, JAG ÄLSKAR DIG!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar