Pappa fick hämta hem mig från dagis på tisdagen för fröknarna uppmärksammade att jag inte riktigt var mitt rätta jag.Diagnosen var lätt att sätta: Hängig och kinkig - det är kontrast mot mitt pigga och glada humör!
Att pannan hettade likt ett igångsatt element var liksom bara en bekräftelse på att min kropp inte riktigt hängde med...
Det är inte roligt att vara sjuk och värst av allt är att INGENTING smakar NÅGONTING!!! Jag är inte ens hungrig och vad pappa än försökte locka mig med i matväg vägrade jag - ville bara sova och bli omhändertagen.
Min kropp behövde, visade det sig, mer än en dag att ta igen sig och mota bort alla bascilusker och även onsdagen gick i sjukans tecken. Eftersom varken mamma eller pappa kunde stanna hemma från sina arbeten fick farmor och farfar rycka ut. Vilken tur att jag slapp spendera dagen i sjuksängen HELT SJÄLV - hade blivit tufft även för en tuff kille!!!
Vilken tur att mamma kunde stanna hemma dagen därpå för det var inte tal om att jag skulle iväg till dagis på torsdagen heller. Även om jag velat - även om jag hade lyckats övertala päronen om att jag var frisk nog så hade jag med största sannolikhet blivit motad i dörren på dagis... Vadå??? Någon annan drog ju dit sjukan - varför får inte jag???Det vore väl inte mer än rätt att jag kunde få smitta tillbaka den rackaren som smittade mig - rätt skall vara rätt, inte sant?
Återstår att se hur vi löser morgondagen. Om jag får bestämma? Då blir det dagis - jag tackar, som ni vet, aldrig nej till jams och fröknarna tycker nog jättesynd om mig som varit så sjuk så sjuk och kanske att de känner sig lite ansvariga och har dåligt samvete - då kanske vi ställer till med bak och kakor är aldrig fel - så länge man är frisk vill säga....
Håll tummarna för mig!
Stackars dej!
SvaraRadera