Vildrufs!

Får väl stå mitt kast eftersom jag var så bångstyrig i frisörstolen härom veckan. Så länge jag inte tas för en tös så är det väl ok men förr eller senare måste jag nog ge med mig och falla föga för saxens vassa blad - MEN lite till härdar jag nog ut! När vinden griper tag i min kalufs så flyger och far mina lockar likt virvelvindar en ruggig höstdag men jag är lika söt för det, inte sant?

Min bekymrade min beror dock inte på min ökade utväxt. Min min visar avund för det jag betraktar - nämligen de små killarna som leker helt själva på gårdens lekplats när jag och morsan går förbi. Jag vill oxå!

Det finns många fördelar att vara liten:

*Man är fortfarande (okej, på gränsen numera...) lättviktare och när man inte orkar gå själv eller bara är lite kinkig så pallar fortfarande föräldrarna bära upp och runt med mig.

*Man slipper tänka på att springa på toaletten stup i ett - istället har man mobil blöja som fångar upp alla "olyckor".

*Man är fortfarande en söt bäbis när man spiller och har sig vid matbordet och föräldrarna har överseende med mitt saknade bordsskick.
*Det finns fortfarande föräldrardagar kvar att ta ut och det innebär att man lever med lyxen att en av päronen är hemma med mig hela dagarna.

Listan skulle kunna göras hur lång som helst MEN samtidigt har jag börjat få smak på aktiviteter och grejer som utesluts i mitt liv eftersom jag är för LITEN.

När jag blir STOR skall jag bestämma själv vad jag vill göra, vad jag vill äta, hur länge jag får vara på lekplatsen och hur många rutchkaneåk det blir per dag. Dessutom kommer jag själv att bestämma över mina guldlockar och vill jag ha dem kvar så kommer så att ske!

Morsan skall förresten klippa sig på lördag - alldeles frivilligt! Hallå! Hon är lika knäpp som pappa!