Scary things!

Måste erkänna att jag, när jag såg dagens ljus efter nio månader av ensamt mörker, blev uppriktigt skrajsen och ville backa bandet. Hade jag bara haft bättre koll på armar och ben och kunnat synka dessa så hade jag gjort vad jag kunnat för att ta mig tillbaka in där i magen på mamsen. Nu kunde jag inte annat än att ge ifrån mig ynkligt skrik och hulkande knep jag ihop ögonen för att slippa se.

Vad var det för varelser men framför allt VAD hade de på huvudet? Skulle jag bli tvungen att bära samma fula gröna tingest? Måste jag? Tvinga mig inte ville jag vråla och kanske att de förstod mig ändå - peppar, peppar - än så länge har varken mamma eller pappa uppträtt igen med dessa fasansfulla bonader. Hua, hua!

Jag har försökt lägga de gröna mössorna bakom mig och faktiskt lyckats. Innan jag är klar med detta inlägg har jag ytterligare en upplevelse jag vill sortera in under läskiga grejer:

-den där svarta stumpen till navel som hängde med hem från BB!

Vad var den bra för? Mamma och pappa var där och petade och mixtrade mest varje dag och det var väl inte så att det gjorde ont - kittlade faktiskt mest och det kändes ju lite klumpigt -men framför allt var det ju klart missprydande. Hela jag var ju så liten och söt och go och alldeles underbar, skulle denna klump få förstöra allt detta?

Snacka om att jag drog en lättande suck när jag på min 1-veckas dag kunde konstatera att under den där stumpen så hade jag en helt vanlig navel! Puh!