Mitt första 1:a advent

Först tyckte jag att det såg lite märkligt ut och länge satt jag bara och väntade på att någon skulle fullfölja det som påbörjats men väntan blev lång och det tog ett tag innan jag förstod att det inte var något konstigt - precis så här skall det vara den 1:a advent - det FÖRSTA LJUSET tänds och de resterande tre får stå obrända bredvid.

Skumt!!!
Många var vi som trängdes idag på Lunds gator och torg, det var människor precis överallt. Vi smet in en stund i Domkyrkan för att finna lite stillhet och ro men ack vad vi bedrog oss, även här var tumulten stor och det hjälpte inte att ta sig ner i kryptan där jätten Finn gömt sig - folk överallt!

Även om ljudnivån är ganska hög hemma hos mormor och morfar så var den smått trivsam jämfört med stressen i staden och dessutom fanns det massa gott man blev bjuden på. Gula bullar går bort MEN bruna kakor smakade gott!

Här vilar grabbgänget upp sig efter mycket glögg med tillbehör! Plutten (hunden alltså) var oxå trött men inte av glöggen utan snarare av alla lussebullar som han tiggde till sig vid bordet. Precis som när jag ser söt ut och ber med ögonen (det ni - det är en konst!) så uppmärksammade jag att Plutten hade ett liknande tillvägagångssätt! Som man känner sig själv...

Uppföljning

Ni som följer min blogg kanske med spänning har väntat på avslöjanden om hur mina och mammas nätter ser ut numera? Mamma försöker vara bestämd och ståndaktig men jag har lärt mig att ju tröttare morsan är ju enklare är det för mig...

Tro nu inte att jag är en vrång liten kille som inte lyssnar på andra, som bara gör vad jag själv vill - nä då, sådan är icke jag. Ville inte ha nappflaska tidigare, ratade välling - men nu då? Bilden talar för sig själv och morsan och farsan är så nöjda så. De trodde att här var räddningen - Erik skulle bli mätt och go och sömnig och sova många och långa timmar.

Välling i all ära men vilka tunnisar nöjer sig med detta? Vilket skämt!

Jag vet att morsan är trött och vill sova men jag då, jag kan inte sova när magen kurrar och dessutom är det gott och varmt nära mamma och där känner jag mig trygg! Som liten bäbis får man i vissa avseenden vara ego - inte sant?

Sitta, satt, suttit

Idag kom jag på att det är tråkigt att bara ligga raklång på golvet/sängen/soffan. Så jag bestämde mig helt sonika för att sitta upp (nåja, mamma hjälpte mig upp, men resten fixade jag själv). Mamma var helnervös för att jag skulle trilla omkull och träffa parkettgolvet med pannan. Men som många gånger tidigare var mammas nervositet obefogad.

När pappa kom hem så fick han också bevittna mina nya färdigheter och då åkte videokameran fram i ett huj:

H1N1

Mina föräldrar har vaccinerat sig!

Mina föräldrar har mått skit i helgen!

Såklart att jag har tyckt synd om dem men jag har haft svårt att fokusera på dem nu när jag hört ryktesvägar att det även vaccineras små barn. USCH!

Får vi inte tillräckligt mycket STICK vi små? Det är den ena vaccinationen efter den andra på BVC och nu uppmanas vi dra upp tröjärmen ytterligare 2 gånger för att få fullgott skydd mot den fruktade SWINE FLU!

Jag vill INTE. Morsan och farsan fick ta egna beslut i frågan men får jag det? Ingen frågar mig om jag vill ha stick i armen eller inte. Detta viktiga och "onda" beslut läggs inte på mig att bestämma utan det är upp till mina föräldrar! Hallå - är inte detta orättvist så säg?

Nåja, jag har väl inget att be för så länge jag har svårigheter att göra mig förstådd. Såklart att mina föräldrar förstår ett och annat av mina läten. De skall ha eloge för att de hyfsat snabbt lär sig uppfatta hur jag vill ha saker och ting. Såklart är de långt ifrån fullärda än men de är på god väg.
Tyvärr har de svårt med nyanser och det som de förstår är mest de basala behoven... hungrig, blöjbyte, törstig, trött, allmän irritation (inget specifikt), specifik irritation (når inte bollen) etc.

Ställer de en enkel fråga till mig som tex.: "Käre Erik, vill du bli stucken i armen?" så klarar vi inte ut det... det är sååååååå frustrerande... Inom mig har jag tusen och en invändningar till att INTE behöva ta sprutan... men istället för att lyssna på detta så kanske morsan luktar mig i rumpan och säger "Inte nu igen!" och tar mig till skötbordet.

Hade hon bara lyssnat ordentligt så hade hon inte behövt ta av alla kläder och blöja och upptäckt att där var torrt och rent - då hade hon istället förstått att det inte är min önskan att bli vaccinerad och så hade hennes vånda varit ur världen. Jag vet att det är en vånda för mams och paps om hur de skall göra med mig och de hade önskat att någon annan bestämde. Men hallå - jag vill inget hellre än att bestämma. Lägg över det på mig och skit i mina bajsblöjor...

Innan något beslut är taget så försöker jag visa mig från min söta och goa sida mest hela tiden. Min strategi är att de skall se på mig och säga:"Inte kan vi låta någon sticka en ond spruta i hans lilla arm, han är så söt och fin och snäll, inte vill vi att han skall må så dåligt som vi gjorde när vi fick våra stick!"

Aprilbarn

Idag är det onsdag och det innebär mamma- & barnträff. Denna onsdag var vi hembjudna till Alfred och hans mamma Maja och vi var en nätt skara som samlades för en mysig frukostträff. Alla i "vår" grupp var inte på plats och det kan man hålla influensa och andra virus och baskilusker ansvariga för.

Jag brukar gilla de här träffarna men idag var det mindre skoj och jag kände mig lite utanför... snyft... snyft... snyft... Ja, först blev jag lite ledsen i ögat och lite sårad men sedan blev jag bara arg och frustrerad...
Jag blev besviken på Alfred idag! Okej att vi var hemma hos honom, men att han utnyttjade detta för att få ihop det med Linnea - det är lågt tycker jag. Blev som sagt lite lessen ett tag, lite avis, men jag hämnades när ingen såg det och snorade lite på hans tygskallra. Mitt förkylningssnor PLUS tjejbaciller - ha, kan han gott ha!Istället för lek med Alfred ställde jag mitt hopp till Dante men ack vad jag bedrog mig. Vi är alla jämngamla MEN han uppförde sig så vuxet så - kryper, står upp och är såååååå duktig... trötta mig!

Ser fram emot nästa onsdag. Tji på dig Alfred - då har jag första tjing på Linnea... mitt hem, mina leksaker och JAG bestämmer!

Ersätta Zlatan?

Har Ni hört? Har Ni sett löpsedlarna?

Zlatan överväger att sluta spela för landslaget!
Är jag ledsen för det? Njäää, inte märkbart. Hur kan jag ta emot en sådan trist nyhet med så behärskat lugn? Jo, det skall jag tala om för dig:

Jag har en plan! Hihihi - ingen fotbollsplan, jag har en idé, en tanke, jag har äntligen funnit ett mål (inget fotbollsmål... hihihi) i livet som jag tror att jag skulle kunna leva upp till. Samtidigt som jag skulle tycka att det var roligt för egen del så vet jag att farsan skulle tycka att det var ännu roligare och det hade gjort honom så stolt så stolt!

Jag skall bli FOTBOLLSPROFFS och jag skall ersätta Zlatan!

Erik skall skjuta skarpt och göra mål efter mål samtidigt som jag dribblar benen av alla motståndare och vinna seger efter seger för vårt land. Det blev inget fotbolls-VM för Sveriges del sommaren 2010 men jag lovar dig pappa - ge mig lite tid så tar jag oss dit fortare än du tror.

Pappa - du skall väl fortfarande vara pappaledig i sommar? Det är väl för MIN skull som Du är hemma - att VM infaller då är bara ett lustigt sammanträffande, inte sant?

Ett äpple om dagen...

Fick höra att ett äpple om dagen håller doktorn borta! Nu är jag i och för sig redan sjuk och krasslig och vad nytta gör väl då denna i och för sig vackra och inbjudande frukt - då är det väl redan för sent och utan nyttig verkan? Skall man tro alla småbarnsföräldrar som beklagar sig över den ena sjukdomen efter den andre som drabbar deras barn och familjer så kanske det visst är vits att käka äpple även när man är mitt i eländet. Nu har jag världens chans att hålla tillbaka nästkommande förkylningsvåg eller vad det nu är för baskilusker som står på vänt och vill invadera och ta över min stackars lilla kropp. Ha - Ni är inte välkomna! Nu är det ju så att utan tänder är det inte helt enkelt att mumsa äpple! Hmmmm - vad att göra? Tänk, tänk, tänk... snilleblixt:

VARM ÄPPELKAKA MED VANILJSÅS
-behöver inte tuggas...

"Mamma, sätt på ugnen, börja skala och ta fram vispen, här skall vi hålla oss friska!"

Atjooooooooooooo!

Jag har fått min första ordentliga förkylning och ack vad synd det är om lille mig. Ögonen kliar och rinner och näsan läcker likt en trasig vattenkran - allt känns hopplöst just nu och morsan har värsta sjå med att hålla modet uppe på mig. Hon gnäller inte direkt men jag känner på mig att hon känner sig lite maktlös när ingenting hon gör räcker till för att göra mig tillfreds.

Man får väl ha lite överseende med henne - vad vet väl morsan hur det är för en kille att vara förkyld? Farsan säger att det är ok att vara extra kinkig. Farsan sa oxå något om att tjejer talar om att föda barn... men då tittade morsan med arga blicken på honom och han avslutade aldrig den meningen. Hm, får se om han tar upp det igen när vi är ensamma.

Morsan gör som sagt så gott hon kan och hon har greppat det faktum att får jag bara vara delaktig i allt hon gör - trött på att stilla sitta bredvid - så får hon ta sig för precis vad hon vill.

Idag fick jag assistera i köket när det var dax för bullbak och det gör jag gärna igen. Nästa gång blir det lite crazy - morsan sa att då gör vi GULA bullar. Spännande det ska bli att se hur det går till. Lussebullar hette det visst.

Nu kom jag på något! Bullar? Det kan man ju äta!

"Morsan, jag vill ha bulle nuuuuuuuuuuuuu!"

Helg i händelsernas tecken

Det händer saker varje dag tycker jag - det är besök av än den ena och än den andra, det är nya leksaker att utforska, ny mat att smaka på - listan kan göras hur lång som helst.

Frågar Du mina föräldrar så tycker även de att det går undan. Frågar Du dem så anser de att det händer saker hela tiden, förändringar sker HELA tiden och är det inte att man har vuxit en smula så kan de stoppa klockan, ja, stoppa världen för att poängtera mina leenden och grimaser och de imponeras av minsta lilla nya rörelse jag tar mig för.

Häromdagen när pappa kom hem från jobbet blev han alldeles tårögd då jag råkade visa min glädje av att han var hemma. Ärligt talat så hade jag nog välkomnat vem som helst just då. Hade kört med morsan hela dagen och hon hade precis visat sin ovilja att för femtielfte gången plocka upp mina leksaker och låta mig repetera leken "att kasta saker på golvet för att mamma skall ta upp dem igen" - kände på mig att här var det kört, ingen mer sådan lek med mamma OCH så kom då pappa hem så lägligt... hihihi
Det var mycket aktivitet denna helgen och eftersom jag är lite trött och sliten såhär på söndagskvällen skall jag försöka fatta mig kort och dela med mig till Dig av mitt händelserika veckoslut:

- Premiär av sittvagn. Snälla Rebenstammarna har tidigare gett bort Filips sittvagn till oss. Under tiden jag växt till mig så har den stått i förvar på vinden men nu i helgen tyckte mams och paps att det var tid att inviga och iklädd varma kläder från topp till tå drog vi ut på promenad alla tre och vilken cool känsla det var att åka "först". Jag kunde se allt och alla vi passerade och inte bara himmel och trädkronor som i liggvagnen. Tack Rebenstams!

- Morsan har varit lite trött på sistone och de säger att det har att göra med att jag sover lite illa??? Sant eller inte så ville farsan att morsan skulle få lite egentid så han tog med mig till Hofterup där farmor, farfar och inte minst kära faster fanns. Morsan var lite rädd att det skulle bli för mycket för pappa att ta hand om själv men jag säger bara: "vadå själv?". Här fanns andra som tog hand om mig kan jag intyga och skulle jag varit morsan så skulle jag snarare fasat och varit rädd för att jag blev lite för bortskämd istället! Lova att inte skvallra?

- Ny leksak! Vilken uppfinning - vilken grej! Gåstolen var verkligen en positiv överraskning och så snart jag klurat ut exakt hur den fungerar så kommer denna att nyttjas flitigt och jag kommer att jaga dem därhemma och köra slalom från rum till rum. Återstår att se hur styrningen fungerar men det är väl bara att pulsa på och det som är i vägen får tåla en stöt eller två.

- FARS DAG. Fars dag firade vi i vår lilla familj på exakt samma sätt som vi tidigare i våras firade MORS DAG, dvs. vi firade inte alls. De som däremot firades var farfar av pappsen och morfar av mamma.

-Vad kunde väl passa bättre som avslutning en sådan här underbar helg än ett härligt bad tillsammans med pappa!

Moving forward

Jag har massvis med energi och eftersom jag inte har så många sysselsättningsalternativ brukar det sluta med att jag sprattlar med armar och ben på måfå. Ibland vänder jag på mig och sprattlar vidare. Det är ganska kul att sprattla, men ibland känner jag att det skulle vara roligt att kunna göra någonting annat, t.ex. röra mig lite grand så att jag kan komma åt mina leksaker.

Alla andra verkar kunna röra sig lite hur de vill - och bara med hjälp av benen - men jag har inte riktigt fått grepp på hur det går till. Jag har mest försökt att att flaxa med armar och ben extra fort, men inte ens det har hjälpt.

Mina föräldrar har beslutat sig för att ge mig en hjälp på traven och de gör någonting med mina fötter. Jag vet inte riktigt vad de gör eftersom jag inte har ögon i nacken, men det verkar i alla fall hjälpa då jag förflyttar mig lite grand. Om ni klickar på filmen nedan så kan ni ser hur det ser ut.

Skrivbordsunderlägg

Jaha, då har man gått och blivit skrivbordsunderlägg... föreställ dig nedan mindre charmiga bild uppförstorad över hela din bildskärm! Det är MIN verklighet!

"Kameran lägger på 5 kg", är ett vedertaget begrepp - jag skulle vilja säga att kamera i NÄRBILD lägger på bra mycket mer än så och bilden nedan är klart missvisande. Morsan säger att det är så sött så sött men hallå - sött tycker hon inte att det är när hon snabbt raderar det ena mindre braiga fotot på sig själv efter det andra och håller dem hemliga för oss andra.

När skall JAG få bestämma???